Dagens Nyheter – 24 oktober 1874, sida 1

han målade dem, är jag säker om att hän ej ämnade dölja dem för de fattiga. Här skulle ha tillåtit oss att beundra dem älla dagar. — Ar det icke en galenskap ätt gömmå dem under denra svepduk, i mörkret Aek! finge jag blott Be dem, jag sknile sedan dö nöjd! Men han fick ej se dem, och Patrache kunde icke hjelpa honom; ty att förtjenå det silfvermynt, som kyrkan fordrar för att visa honom herrligheten iUppståndelsen, var en bragd lika vidt öfver deras förmåga som att klättra öfver torhepirad. Emellertid hade det lilla mjölkbudet af himmölen erhållit denna ynnest eller förbannelse, som man kallar geni; men derom visste ingen, gossen sjelf vår alldeles okunnig derom: Patrache var den ende, som kunde sägas veta något, — Patrach som gtändigt var tillsammans med honom och såg honom rita med krita på stehaärna, allt hvåd som växte och andsdes omkring honom, — Påtracke som hörde honom om natten framsucka blyga bönör till den store mästarend atde, sorå Båg hände blick bli allvarlig och batis ansigte strålande vid en skön gryning eller solnedgång, och som mer än en gång kännt tårår af namnlös glädje och ångest i en sällsam blandning falla brännande tr Nelloz ögon på sin egen gula och skrynkliga panna. — Allt hvad jag önskar är, att du eh dag måtte få ega denna koja och en jordlapp,