Dagens Nyheter – 23 oktober 1874, sida 3

samma som i december 1873. Hvarjehanda nyheter. Fem män afrättade för mord. En korrespondens från New Orleans af den 21 sistlidne månad till Newyork Times innehåller en berättelse om afrättandet af fem män, som i april månad detta år begått ett mord. Korrespondenten skrifver, bland annat: Domen verkställdes i dag. De dömde upphörde aldrig att hoppas. De ropade ständigt på nåd, och bådo hvarje besökare att lägga sig ut för dem. Fader Orfie, deras själasörjare, talade ofta med dem och försökte på alla möjliga sätt att mildra deras bjertan och göra dem undergifna sitt öde. Endast två af fångarne, Robertson och Maurice, voro katoliker. Ross, den modigaste af dem alla, blef djupt ångerfull. Han bekände det förskräckliga i sitt brott och var redo att försona det i galgen. Men de andra kröpo beständigt omkring på händer och fötter i ett ömkligt tillstånd och tiggde ständigt på det mest träliska sätt om förlåtelse eiler mildring i sitt straff. De ville underkasta sig hvad som helst för att slippa galgen. Man bevakade dem med yttersta noggrannhet, men de lyckades dock komma öfver en fil och filade sig ut genom den tjocka jernbur, i hvilken de voro instängda. Flykten lyckades emellertid icke. Fängelset var så väl bevakadt, att fångarne lätt blefvo gripna. Efter försöket till flykt och till den 2l:sta höllos de i ännu strängare fängelse och tillbringade sin mesta tid i stocken, Detta stränga straff syntes medföra en lycklig verkan. Alla fångarne blefvo ångerfulla med undantag af Maurice; de blefvo äfven litet modigare och rökte och pratade stundom skämtsamt. Men Maurice satt sluten för sig sjelf i dyster tystnad och syntes alltid upptagen af att betrakta någon ohygglig scen som visade sig för hans ögon. Han darrade, svor och suckade ständigt. Sålunda lefde de i fängelse till sista dagen. Med undantag af presten, visade dem ingen något deltagande. Galgarne voro uppställda vid sidan af fängelset och utefter stora vägen. Den 21 på morgonen samlade sig folk från hela grannskapet för att bevittna det fasansfulla uppträdet. De hopade sig omkring fängelset och galgarne och väntade otåligt på fångarnes ankomst. KIL. 9 lät sheriffen fångarne stiga upp och kläda sig. De marscherade ut den ene efter den andre, Ross först, så Williams, så Robertson (den ende hvite), så Perry och sist Maurice, alla med snaran om halsen. Fader Orfie anbefallde i en lång och vältalig bön männens själar i Guds hand. Sheriffen, som var närvarande och till häst, uppläste derpå dödsdomen och tillfrågade fångarne om någon af dem önskade tala. Ross höll ett kort tal, men hänsyftade hvarken på sin skuld eller oskuld, utan utpekade sig endast som ett varnande exempel och bad sina åhörare taga sig till vara för ett liknande öde. William, som var fruktansvärdt upprörd, utbröt i en vild, häftig och vansinnig harang om att möta sina åhörare i himmelen, der det icke fanns några domare, isgen William Pitt Kelloggs att mörda och hänga stackars neger. Han blef så häftigt upprörd, att han fick ett hysteriskt anfall och låg liksom död, utan att röra sig under en tid af tio minuter. Maurice bröt ut i högljudd, hysterisk gråt, beklagade sitt öde och bad om nåd. Fader Orfie drog sig nu tillbaka för bödeln, som, helt och hållet maskerad, intog hans plats, Han drog de svarta mössorna öfver männens hufvuden, ställde William, som änvu var till hälften afsvimmad, i position och gick ner, just som luckan föll och den stackars uslingen störtade ned med ett hastigt fall, endast för att åter dragas upp. Vid fallet gick en allmän rysning genom åskådarne, några af qvinnorna skreko och dånade och hela hopen stampade; Brottslipgarne vredo sig endast en kort stund i dödskampen, Ross dog efter sex och de andra efter fem minuter. Straxt derpå åtskildes hopen och kropparne skuros ned. En läcker notis om Svensk tokajer gör för närvarande sin rund genom tidningarne, till skräck och varnagel för dem, som köpa vin af hrr landthandlares gen tillverkning. Jag kan anföra ett motstycke till densamma — skrifver en korrespondent från hufvudstaden — af ännu mera rafflande beskaffenhet: En af mina vänner var en gång ute i skärgården på en förrättning. Mörker och hög sjö hade så när vållat hans-undergång; men han lyckades omsider rädda sig, farkost och följeslagare in till en lastageplats, der de genomvåta och genomfrusna männen af en vänlig lots på bästa sätt omhuldades. Min vän fick låna en omgång torra kläder och bjöds sedan på en romtoddy, som, enligt bans utsago, under förhandenvarande omständigheter, smakade honom förträffligt ; men knappt hade han tömt sitt glas i botten förrän han plötsligen kände sig illamående och föll i en långvarig svimning, hvarur han vaknade med stark hufvudvärk. Andra morgonen befann han sig emellertid fullt återställd; men som han misstänkte, att den rom han pjutit innehållit några främmande beståndsdelar, hvilka vållat det hastigt påkomna illamåendet, bad han sin värd att få ett litet prof på varan med sig till staden för att der låta undersöka densamma. Så skedde ock på en härvarande kemisk-teknisk byrå, och med det resultatet, att rommen