Dagens Nyheter – 23 oktober 1874, sida 2

med en blick af medlidande. Gubben hade med sigen liten ljuslockig gosse med rosiga kinder, som, skyld ända till axlarne of det höga gräset, också betraktade med en en min af älskligt allvar det stackars orörliga djuret. Det var sålunda, gom den lille Nello och den store Patrache första gången råkadeg. Med mycken möda flyttade Jehan Doas den döende till sin koja, geom låg ett stenkast derifrån på fältet. Der vårdade han honom så ömt, att den kris, som värmen, törsten och utmattningen förorsakat, gaf vika för tid och hvila, och snart befann sig Patrache åter på sina fyra stora ljusröda tassar. Under flera veckor måste ban vara onyttig, och likvizast hörde han aldrig annat än milda ord, rönte han endrst smekningar. Gutben och barnet bade gjort en bädd af hö åt honom; om natten lyddes de ängsligt till Jjudet af hans andedrägt för att höra om han lefde; hans första hesa och matta skällande helsades med glädje, såsom tecken till belsa. I förtjusningen hängde Nello tusenskönor om hang borstiga hals; med ett ord: Patrache, som förvånades öfver stt icke bli väckt af hötelger eller framdrifven med käppslängar, kände i sitt bjerta väckas en kärlek, hvars trohet var evig och omutlig. Ehuru : Patracho icke var snnat än en hund, .var ban likväl tacksam; med sina bruna uppmärksamma ögon följde han sina vän