Dagens Nyheter – 23 oktober 1874, sida 2

Hr Salomans debut. Stradella illustrerades nyligen med en debutant, denna gång en tenor — ett mindre vanligt fall. Det var hr Saloman, som försökte det breda språnget från den glada dilettantsferen till konstens allvarligare område. Hela vår teatervänliga verld var på benen, såsom alltid när ett dylikt saltomortale skall verkställas, och saken aflopp i det hela äfven till förmån för debutanten. Det är nemligen en verklig och äkta tenor af betydande styrka och omfång, icke af den lyriska och än mindre af den morendo-art som endast vidtål guitarrackompagnement; den tilshör mera det s. k. hjeltetevorslägtet och tyckes bäst egna sig för den större dramatiska genren. Derför torde väl ock ett parti, t. ex. sådant som Vasco, bättre ha passat för debuten än den mera lyriske Stradella, helst då hr S. ingalunda tycks sakna verve och energi. Timbren? — utan tvifvel passande i heroiska partier, men eljest ej egentligen sympatisk; romansen tyckes ock mindre tillhöra hr S:s genre. Dessutom har vår sångare tilleghat sig ett föga prisvärdt man6r, nemligen det guttursla ljudet. Meningen dermed är väl att frambringa den s. k. mörka timbrep, hvilket sker medelst en egen manöver med struphufvudet; denna åtgärd är egentligen onatur, åtminstone hos nordiska röster, ehuru visserligen ej den enda som konsten uppfunnit; men skall den gälla, så bör den i första rummet göras väl, och dernäst endast på rätta stället. Hr Salomans gutturala Jjudbildning är ej särdeles välklingande, och den åsyftade timbre sombre anbringas just icke med nödig urskilning. Vi tillstyrka honom att tänka på sakens grundliga förbättring. Derjemte har hr S. ett annat falskt manör, nemligen att framstöta tonen, hvilket aldrig och minst i cantabilet gör sig väl. Allt detta bör reformerag, En och annan detonation bör man ej fästa sig vid, emedan den troligen härrörde från rädsla. MNödiga reformer förutsatta, blir hr S. utan tvifvel en ej allenast användbar, utan ock utmärkt såsgare. De lyckligaste momenterna vore Salvatorvigan oeh Italiasången; flera andra ställen röjde ett musikaliskt-dramatiskt sinne som för framtiden lofvar godt. För öfrogt var hållningen otvungen och spelet ej miselyckadt; endast det stumma ännu naturligtvis något stelt. . Hr Håkansson sjöng Bassi oklanderligt, men kunde i spelet påkosta något mera humor; fru Stenhammar en utmärkt Leonora; här är hon i sin genre; hrr Olsson och Janzon ypperliga banditer. W. B.