Dagens Nyheter – 23 oktober 1874, sida 2

melsblå fönsteriuckor, med ömsom rosenfärgader hvita eller svarta tak, och hvilkas murar skina så hvita som snöns glans mot solen. — Midt i byn på en liten grön sluttniog reser sig en qvarn, ena bemärkelsepunkt, så till sägandes, för hela det omgifvande flacka landskapet. Den var fordom målad i skarlakansrödt, viogsar och allt, men detta var för ett halft sexel sedan, på den tiden då den maide säd åt Napoleons soldater; nu har den: blifvit rödbrun och fårad af årens goagande tand; den går på ett lustigt sätt, med tvära och knyckiga slag, com om dess lemmar stelnat af ålderdomesvaghet; emellertid betjenar den ännu hela grannskapet, hvilken skulle anse nästan som en syndig handling att mala sin säd annorstädes, likasom det skulle vara att bevista en annan gudstjenst än den messa, gom firas i den lilla gamla kyrkan med den koniska klockstapeln, som 1eser sig midtemot qvarnen. Kyrkan är byggd af gråsten, dess enda klocka slår morgon, middag och afton med denna besynnerliga, dofva och koncentrerade sorgsenhet, som karakteriserar ljudet i hvarje klocka i Neöderländerna. Inom hörhåll för den melankoliska tornklockans ljud hade Nello och Patrache nästan från sin födelse tillsammans bebott denna lilla koja, med spetsen af Antwerpens katedral synlig i nordost och der bakom den omätliga gröna blätten, kom utbreder sig som ett avallfritt haf.