Dagens Nyheter – 23 oktober 1874, sida 1

flandrisk hund, med gul ragg, starka lem: mar, stort hufvud, rätt uppstående vargöron, krökta tassar, och fötter utplattade genom musklernas utveckling, som i hans race alstras genom flera generationerg hårda och öfveransträngande arbete. Patraches förfäder hade från sekel till sekel varit slafvars slafvar, lastök, Bselbrutna, dömda att hela pitt lif draga kärran samt sedan berättigade att ge upp andan efter förtviflade kraftsnsträngnirgar på knaggliga gator. Hans far och mor hade setts flämtande under oket ströfva fram längsefter Flandernssoch Brabants solstekta vägar; han hade aldrig fått något annat arf än svett och mödor, och -dertill hade man födt honom med slag och snäsor. Och hvarför icke? Flandern är ett kristet land och Patrache var ju blott en huud. Innan han uppnått sin falla utveckling, fick han känna halsringens tärande skafsår och kärrans alltför stora tyngd. Han hade nyan fyilt sitt första år, då man sålde homom till underpris, i anseende till hans ungdom, åt en jernkrämare, gom brukade flacka omkring från söder till norr, från det blå hafvet till de gröna bergen. Mannen var en rå drinkare, en grof brabantare, som staplade på sin kärra allt, som han kunde rymma af porslin, koppar och förtent jernbleck, lemnande sedan åt Patrache att draga sig ur spelet bäst han ville, allt under det han