Dagens Nyheter – 23 oktober 1874, sida 1

bär någonting annat än önskan att främja ett enskildt bolags bemödande att afyttra räntebärande obligationer. Så inskränkt böra väl icke våra uttalanden uppfattas, särdeles af den, som synes ogilla att uti reflexionerna kan framletas någonting som skulle kunna tydas såsom råd. Frågan är helt enkelt den, om det är önskvärdt att detlediga penningkapital, öfver hvilket den stora allmänheten eger att förfoga, bör nästan uteslutande placeras hös bankinrättningarne och huruvida det icke finnes någon gräns för dessa kapitalers hopande, som icke bör öfverskridas. Ingen kan högre än vi uppskatta det stora gagnuet af bankernas :depositionsrörelse; men det skall: icke hindra oss finna, att om under en längre tid totalsiffran af dessa depositioner visar, sig i stigande med fem millioner kr. i hvarje månad, deruti ligger någonting så ovanligt, att en annan förklaringsgrund än den jemt fortgående kapitalbildningen måste uppsökas. Den beredvillighet; hvarmed G. H. T. synes uppträda mot den oroande tanken, att räntebärande obligationer återigen skulle finna afnämars, gifver oss anledning befara att en mäktig sträfvan emot all obligationsförsäljning utvecklar sina krafter. Det har i några fåtaliga, men, vaksamma kretsar begynt. blifva en jargon mot räntebärande obligationer, och i synnerhet synas jernvägsbolagens räntebärande obligationer ha fallit i onåd hos personer och institut, hvilka sjölfva deltagit i dylika lån och på sin tid prisat desamma. Vi tro att all ytteilighet är förkastlig, och ett ensidigt prisande af bankdepositionsbevis är lika oriktigt som ett totalt utdömande af jernvägsobligationer. Låt allt gälla hvad det kan gälla och falla hvad det kan falla, det är en gyllene regel; men att i fråga om värdepapper möjligen sätta i främsta. rummet -sin benägenhet att bekämpa medtäflande på den industriella arenan, det synes oss vara ettförfaringssätt, som. den offentliga pressen icke torde böra. understödja. Någonting annat än anspelningar omsbiafsigter erfordras för att rubba den riktiga grundsats, att ifall penningar inströmmd på bånkinrättningarnes depositionsräkningar till ovanligt stora belopp, så bevisar det att depositionsräntan är för hög och bör af bankstyrelserna nedsättas till den punkt, som gifver ett jemnare tillflöde af ledigt penningkapital än som under de senastevtre qvartalen varit händelsen. Depositionsräntans förändring är ingenting annat än hvad som egt rum måvgfaldiga gånger och det är ingenting annat än hvad som kommer att ega rum, ifall man icke önskar att bankinrättningaroe skola stå såsom mellanhand i alla affärer, hvartill penningkapital användes. En snnan samtida, Nerikes Allehanda, synes ha föreställt sig att nedsättning af depositionsräntan skulle öka spekulationen uti aktier m. m. och vända uppmärksamheten, åt obligationer, hvilket N. A,. förutsätter cendast i mindre grad komma att lyckas.. Tidningen är för öfrigt missbelåten, icke, allenast öfver hvad vi tagitoss friheten yttra i ämnet, utan jemväl med vårt åskådningssätt, att när millionerna hopå sig i bankerna mot en. depositionsränta, som är i jemnhöjd med gällande diskonto, så är tiden inne att nedsätta depositionsräntan, Det är besynnerligt hur händelserna och föreställningssättet, vexla i en kretsgång. Vi kunna icke angifva hvilket årtal, men bestämdt förklara att det icke är många år sedan man klandrade bsnkerna för att de erlade så hög depositionsränta, att ingen annan: kunde mot god säkerhet och skälig ränta få lånå penningar! Bankerna -hade då bestämt sin depositionsränta. till. fem procent, likväl utan att hos samtliga: dessa inrättningar depositionerna tillväxte med lika stort belopp under ett helt år, som nu under en enda månad. -Då klandrade man dem för den höga depositionsräntan. Nu tillropar man dem: för all del sätt icke ned depositionsräntan! Hvar ligger konseqvensen?