Dagens Nyheter – 23 oktober 1874, sida 1

sjelf strök omkring i liderlig lättja, sugande på sin pipa. — Lyckligtvis för Patrache, eller kanske olyckligtvis, var han stark; han härstammade från en jernrace, sedan långliga tider van vid detta grymma yrke; han dog derför icke i första taget af sår, hunger, törst ech skällsord, hvilka äro de enda ynnestbevis som flammländarne unna de tåligaste och idogaste af; sina fyrbenta offer. Efter två år, tillbragta i denna plåga, knegade Patrache som vanligt fram på en af de raka och dammiga landsvägar, som föra till Rubens födelsestad. Kärran var alltför tung, och hans herre egnade honom ingen annan uppmärksamhet än att då och då med sin piska klatscha hans flämtande sidor. Brabantaren drack sitt öl vid hvarje krog; men han förbjöd Patrache en minuts hvila för att vederqvicka sig i kanalen. Blind af sol och dam, mörbultad, blödande, nedtyngd af den obevekliga börda, som tryckte hans rygg, fastande sedan tjugufyra timmar och, hvad som värre var, törgatande sedan tolf, började Patrache för första gången stappla; fradgan steg honom upp i svalget, och han föll. Han föll midt på vägen, under en brännande sol. Hans herre förskaffade honom det enda medel, som fans i.hans resapotek, nemligen sparkar och slag, åtföljda af de gröfsta förbannelser; men det stackars djuret var ändtligen utom skotihåll; det låg efter allt utseende dödt uti sommarens hvita