Dagens Nyheter – 22 oktober 1874, sida 2

-200 -— med svartsjuka blickar alstrat i hennes hjerta; huru hon ansett för sin barnapligt att uppoffra sig, fastän ingen fordrat det af henne 0. B. Vv. Manfred finge förlåta, att hon låtit honom så länge vänta på, ett ord; hon hade varit så öfverväldigod och upprörd, att hon omöj-: ligen förmått ordna sina känslor och tankar. Huru hade hon väl kunnat ana, att hon var så dyrbar för honom! Det gjorde henne stolt, hon förtjenade det icke! Och derefter upprepade hon: — Jag älskar dig öfver allt, Manfred; verlden omkring mig skulle gerna kunna förgås, om jag blott får behålla dig! Ilan kyssto bort tårarna från hennes kinder och tröttnade icke att Jyesna till hennes ord. — Men hvad skall detta betyda — att man ställer sig framför dörren och hindrar andra menniskor att komma in? utropade öfverjägmästaren, i det han stack in hufvudet. Han bemödade sig att so utomordentligt oskyldig ut och att spela den öfverraskadae. — Åh! hvad ser jag? Herr von Wildenbausgen! ... Hade jag kuvpat ana ert besök, så... — Tala ingen osanning, farbror Martin, inföll den unga flickan.