Dagens Nyheter – 22 oktober 1874, sida 1

Och i det hon kastade sig i den gamle armar, fortfor hon snyftande: — Jag tror, att jag redan är i himmelen, ing tror nästan, att jag dör af lycksalighet! — Lilla hexa!... Gubben omfattade hennes hufvud med sina håda händer och tillade, betraktande hennes anlete : — Ja, just så strålar en lycklig menniskars blick! Att jag skulle få upplsfva denna glädjedag! Jag är sjelf till mods, som hade också jag fått en liten plats i paradiset. — Fru professorska! ropade han derefter genom dörren; kom in! Han förde damen nästan med våld in i rummet, och pekande på Manfred, som åter dragit Hermance till sig, sade han: — Ser ni, der stär han, hvilkens namn och adress, ni ej visste, ban som ni aldrig sett, om hvilken ni aldrig hört någonting, och som ni likväl kände! Jag är så glad, att jag måste bedja er, den ekarpsinnigante af alla professorskor, om en kyst. Fra Lorenz fann sig helt lugnt uti detta utbrott af ömhet. — Nu kunna vi afrosa till Tyskland när som belst; min lilla hexa bar upptäckt det rätta varma klimstet, som passar för hennea kelsa; vi behöfva ej mer ha omsorger om heone, ty åt honom kunna vi tryggt anförtro henne, — Hvem hade väl kunaat för