Dagens Nyheter – 22 oktober 1874, sida 1

NUR skulle göra mig olycklig. Icke ert hufvud ekall välja mig, uten ert hjerta! Om ni ej har för mig gamma varma och starka känsla, som jag har för er, om ni ej kan säga med fullaste öfvertygelse: Denne ende bland tusen! — låt mig då gå! Han hade rest sig upp och stod framför henna, manligt skön och stolt. Hon tillade: — Förlåt mig, om jag kanske oroar och plågar er; men jag måste bringa klarhet öfver mitt lit och jag vill bespara er att uttala detta nej, med hvilket ni fruktar att dödligt såra mig. Den unga flickan hade betäckt ansigtet med sins händer, och stora tårar runno fram mellan de smala fingrarne. — Ni är så god, Hermance, ni vil icke göra mig ondt; men er tystnad år för mig ett tydligt evar, sade han i en ton ai djup gorgsenhet. Han strök sig öfver pannan med handen och fattade sin hatt. s — Det kunde ej blifva så, fortfor han; jag vaknar pu ur en dåraktig dröm, som jag drömt alltför gent. Må den renaste och föllkomligaste lycka varde er beskärd; underrättelsen om att mi funnit den, skall ingen helsa med uppriktigare deltagande än jag! — Lef väll Han vände sig Jångsamt om för att gå; lika fattig som han kommit, ville han lemna HEBMANCE; 30