Dagens Nyheter – 21 oktober 1874, sida 2

FIRA — 0! Hermänce, ni gom är så klar och barmonisk i bela ert väsen, så oberörd af vilda, upproriska könslor, ti kan icke förstå mig! För första gåbgen, medan han talade, höjde bon sin blick och såg på bonom — hon icke förstå! Hon, som så tappert och ståndaktigt utkömpat en strid, i hvilken ingen stödjande , och tröstande stått vid hennes sidal — Tro mig, jag har ej haft en lättare börda att:bära än ni, svarade hon okonstladt. Han såg tviflande på det hvita, fina ansigtet, i kvisket de stora, bruna ögonen lyste så mildt. Med stigande värma fortfor han: — Väl upprepade jag för mig sjelf, att ni var förlorad för mig; jag sökte på allt sätt göra mig förtrogen med denna bittra, sanniog; dock så full af motsägelser är vår pator —i den djupaste, mest förborgade vrå a. min själ slumrade hoppet om et: återseende. Likasom de fulkomligt troende spiritualisterne öfverallt och i hvarje stund vänta sig uppenbarelser ur andarney verld, så fasthöll jag öfvertygelsen om att jag plötsligt skulle få skåda er. Jag hade icke bedragit mig, ni visade er för mig i samma ögonbliek, då er gestalt lifligare än någonsin föresväfvade min fantasi, och då jag tyckte mig igenkänna era ögon, ert leende hos hvarje från fordna tider ärfd framställning af det idealiskt sköna. Men ni ville icke