Dagens Nyheter – 21 oktober 1874, sida 2

RT Det mörker; som i densa trakter följer nästan omedelbart på solnedgången, började redan utbreda sina skuggrika vingar. Konturerna af det blonda, för honom så outsägligt dyrbara bufvädet syntes allt mindre tydligt, aftonkylan började bli ganska kännbar; på Hermance åtminstone kunde det väl märkas, att hon frös. Men i hans tycke var luften het och brännande såsom i Sahara, hans tinningar bultade, hans bröst häfde nig våldsamt — skulle det då aldrig bryta sig fram, detta förlossande ord, som hade så svårt för att komma öfver hans läppar? I det angränsande rummet, hvars dörrar stodo på vid gafvel, hade Guiseppe töndt lamporna, och myggorna dansade på ljagstrålarne in i det varmare, upplysta rummet. Hermance lekte med en orangeblomma, som hon plockat från ett af de invid balkongen växavdo träden. — Det blir kallt, sade hon med osöker stämma, man har just varnat mig för denna timmes på aftonen; den lär vara farlig, emedan den så lätt förer feber med sig... Jeg förslår inte, hvarför farbror Martin stannar uts så länge... Om ni skall resa redan i afton, herr von Wiidenhausen . .. Hon hade till hälften rest sig upp ur stolen; Manfred utsträckte armen for att med mildt våld hålla henne gvar. — Stanna, Hermanco! utropade ban uti, eu så passionerad ton, att hon nästan rädd drog sig tillbaka; unna mig ännu ett par