Dagens Nyheter – 21 oktober 1874, sida 2

tiotvå-årig man har jag erfarit samma okufliga förtviflan, som då jag var en tjugo-årig yöägliag, och allt filosoferande öfver det vanvettiga i passionen har bjeipt mig lika litet nu som förr i verlden min mors förståndiga föreställaingar. Menniskohjertat lärer ingenting af erfarenheten och-hvarje gäckadt hopp synes alltid på visst sält vara det första i sitt slag... Manfred gjorde här en paus och hemtade andan; ban hade talat i ett enda andedrag, liksom följande en inre nödvändighet. Den unga flickan hade sänkt hufvudet; hennes händer hvilade hopknäppta i hennes knä, hon förblef gildeles orörlig och lät under tystnad den upprörde: mannens ord brusa fram öfver sig: -— Två långa år ligga bakom mig, sade ban med dämpad, darrande stämma; jag skulle ej,kunna upplefva dem ännu en gång. Då jag sakuade: själens glädje, ville jag åtminstone lära känna hvad jorden har att bjuda af skönhet och njutning. Så kom jsg hit till detta .sekaldernas och konstnärernas förlofvade land. — Vissärligen förtjuste mig hvad jag såg, och jag tyckte att mina ögon icka: voro nog för att vppfatta all denua herrlighet, men här — hån pekade på hjortat — ville den gamla, tunga tryckningen ändå icka upphöra. Han fattade hennes hand och tryckte den mot sin brännheta: panna.