Dagens Nyheter – 21 oktober 1874, sida 1

fattiga minuter i er närhet. Jag ber, jag fordrar ingenting annat, än att ni hör mig! Vänd er icke bort, ty hvad jag säger er ken ej förolämpa er; det är de renaste, de heligaste känslor i min själ, jag nu uttalar. — Jag älskar er, Hermance, outsägligt, oändligt; utan er har lifvet för mig ingen glans eller doft, min tillvaro har hvarken ändamål eller syfte. Di jag för två år sedan i stum resignation skiljdes från er och tog med mig den smärtsamma öfvertygelsen, att ej ett enda slag af ert bjertla egnats mig, då trodde jsg mig kunna öfvervinna denna psaasion, kunna glömma er. Fjerran från er måste det lyckas mig att åter komma in i det gamla spåret. Ensamma skulle mina dagar förflyta, men jag trodde att de skulle blifva mindre tröstlösa än de i verkligheten blifvit. — Om jsg kunde skildra för er, hvad jag lidit, huru er hulda bild insmög sig. allt djupare i min själ och jag dagligen ånyo måsta bekänna för mig sjelf, att blott ni, ni allena, kunde gifva mig den lycka hvarefter jag längtade, och som jag aldrig njutit! Vakande och i drömmen såg jag er framför mig, sådan jag såg er den der morgonen i skogen, då ni på er lilla hvita häst kom fram mellan träden med ert fladdrande gyllene hår och dessas hemlighetsfulla ögon, i hvilka den älskligaste själ afspeglade sig. Nej, jag var ej skiljd från er helt och hållet, ty mina tankar lefde fortfarande bos er;