vid allt hvad jag gjorde och verkade frågade jag mig städse: Skulle hon gilla det? Skulle hon vara nöjd dermed? Och-svaret på dersa frågor var afgörande för mitt handlingssätt. Ibland öfverföll mig en dödlig ångest; jag kunde ju plötsligt få underrättelse om, att ni var förlofvad, att ni blifvit en annans hustru, och jag kunde ej fatta det, jeg kunde ej tro på en sådan möjlighet... Om ni äfven var förlorad för mig, så fick likväl ingen annan utsträcka sin hand efter denna klenod... Jag vågade ej söka att träffa er, ni hade så otvetydigt låtit mig se, att jag beständigt skulla förblifva en främling för er. Det blef mig ej svårt ett lyda er önskan; jag visste icke ens, hvar ni uppehöll er; alltsedan jag fick det korta brefvet från er mor, hvari hon omtalade sitt giftermål, har jag ej haft några underrättelser om er familj. — Jag egde ej rättighet att gräma mig öfver mitt öde — huru många män är det. beskärdt att få ega den, som deras varmaste kärlek tillhört? De flesta måste tidigt afsäga sig sin framtids lycka eller finna för sent den, för hvilkevs skull det kan vara mödan värdt att utkämpa lifvets gtrid. Vid min ålder har visserligen förnuftet så mycken makt öfver oss, att vi ej gerna begå dåraktiga handlingar; för dåraktiga känslor förmår det likväl ej skydda oss; det lär oss att glömma smärtsn inom oss, men det väpnar oss icke med käönslolöshet. Såsom fyra