— 220 — och blef, icke. litet förvånad öfver att se framför . mig..en herre, en ;forestiere. Den höga gestalten, den. nobless, som främlingens yttre uppenbarelse företedde, imponerade på den vorldserfarne Guiseppe, hvilken sednare försäkrade för köksan, att det var: en bel uomo af stånd. Frågan, om gignorinan var hemma, besvarades med. ja, men den väl dresserade betjenten tillade försigtigt ma non riceve. Manfred tryckte då ett guldmynt i hang hand och sade med en röst hvari det, trots allt bemödande, just icke-lyckades honom att nedlägga ett uttryck af lugn tillförsigt, att förbudet ej gällde honom; han vore en vän till familjen och -behöfde ej anmälas, och ban ville ej öfverraska fröken... Klingande argumenter, isynnerhet då de gåfro guldton ifrån sig,inverkade alltid på Guiseppe; han var öfvertygad om, att han hade en förnäm herre framför sig, sannolikt en annan farbror från Tyskland, som dock såg mycket mer elegant och distinguerad ut än den gamle signoren med: basrösten. : : Med :bäfvande hjerta följde Wildenhausen betjenten — i hvilken stämning skulle han väl lemna huset? Han darrade för det afgörande, efter hvilket han dock lifligt längtade. En flyktig blick i spegeln visade honom. bleka, af nattvak förbärjade drag och en: fårad panna. Ducans ungdomliga, sköna Antinous-hufvud höjde sig derbredvid — var