— 217 — Likasom i en dröm hade hon farit på balen, ocb, när han dabsade med henne — hade hon väl förut anat, att hon någonsin skulle kunna finna en sådan njutning i detta nöje? Han håde hviskat hennes namn i en öm, passionerad ton, som trängde djupt in i hennes själ, och när hon fästade på honom kina ögon, som henne sjelf omedvetet förrådde hennes bjertas hemlighet, hade en outsäglig lycksalighet plötsligt afspeglats i hans) ansigte, han hade tryckt hennes hand och sedan kvappt kunnst förmå sig att släppa den. Då — blotta minnet deraf kändes ännu af Hermance som ett smärtsamt styng — hade hon: mött Augustas kalla, ogillande, fiendtliga blick, och ett kärlekslögst ord, som vittnade om svartsjuka, hade blifvit slungadt emot henne. Var det möjligt, hade hon kunnat glömma sig ända derhän att henmes mor var svartsjuk .på henne? Behöfdes något annat bevis för att denna älskade Manfred? Hermance tyckte sig egoistisk och värd förakt; ty hon hade ju svikit sin mors förtroende, hon hade giömt sin döende faders sista ord. Från detta ögonblick undvek hon Wildenhausen, bon ville icke mera dansa med honom eller tala med honom — det var honne icke tillåtet! Huru förskräckt var hon ej öfver att ban vetat ställa det så, att han fick fara bem i gamma vagn som hon; HURMANOCKE, 28