— VA -— det ej att blända, öfverskatta sig rjelf, att så der smickra sig med hoppet om, att den unga, förtjusande flickan skulle kunna gifva honom företrädet? Han föreföll sig Bå löjlig, så narraktigt fåfäng, att han tvekade, huruvida han ej borde vända om, innan han utsatte sig för att på ett mnöpligt sätt bli afskedad. Just då Guiseppe ämnade öppna dörren, slogs den upp inifrån; den klara aftonsolen föll iv i den mörka tamburen och insvepte den smärta gestalt, som syntes på tröskeln, i en gyllene dimma, I den ljusblå klädningenoch med det blonda, skimrande håret, gyntes hon ha hos sig någonting öfverjordiskt. . Hon ville ge betjenten ett uppdrag — Guiseppe; andato adesse... började hon. Manfred tog ett steg framåt. — Min nådiga fröken, stammade han förlägen. Huru skulie han urskulda sig; hans beteende syntes honom plötsligt i högsta grad ogrannlaga och dristigt.. Hon spratt häftigt till. och. vände hufvudet mot honom — för ett ögonblick sedan hade hans bild fyllt hennos fantasi; och nu stod han lefvande framför henne; liksom sprungen ur hennes tankar. Hvad förde honom hit; hvad ville hon henne? — Herr: von Wildenbausen, sade bon mod en svagt vibrerande stämma, i det hon tvekande röckte honom sin lilla hand, som han