Dagens Nyheter – 19 oktober 1874, sida 2

Slo infinna sig, och säga honom: Det går icke an; jeg törs ej blanda mig uti denna delikata sak; anförtro er i stället åt slumpen, den skall nog visa sig gynnsam mot er. Men näv han å andra sidan förestöllde rig, huru dessa ord skulle krossa Manfrods nyss vaknade förboppningar, då kände han sig icke i atånd till att utföra en sådan grymhet. Alltså — det finge gå, hurn det ville, han var baredd på att tåligt uppbära alla förebråeiser och att tega på sig hela skulden. När ban redan var i trappan, vände han änna en gång om, och stickande hufvadet in genom dörren, frågade han: — Du är väl ej ond på mig, för det jag lemnar dig? — Ond! Hon skrattade. — Det måste ske någonting underbart, fortfor hon, för att jag skulle kunna bii ond på dig, farbror Martin, min bäste, min trogpaste vän! Hon räckte honom båda händerna och betraktade honom ömt med de milda ögonen. i — Det var bara det jag ville höra, mumlade hav. Låt nn ej tiden bli för lång, min flicka lilla; vi äro snart tillbaka, Bermance begaf sig till sitt rum, utavför hvilket befann rig en stor balkong, sem var hennes favorit-tilihåV. Hon kände sig innerligen lycklig öfver att få tillbripga en