Dagens Nyheter – 19 oktober 1874, sida 2

stund heit allena, ehuru hon var hjertligt tillgifven de menniskor, med hvilka hon lefde tillsammans. Svärmerskan för ensamheten brukade professorskana ibland kalla benna på skämt. Hon var också i sjelfva verket en sådan; och hon erfor aldrig ett starkare behof af att vera ensam, än då det var uppror i hennes inre. I hvilken villfarelse hade hon ej invaggat sig! Hon hade trott, att dot var alläelos slut med denna kärlek; och nu hade ett flyktigt återsetnde på längt håll varit nog till att framkalla en ny kamp i hepnes bjerta! Hade hon då förgäfves gjort denua så förskräckligt svåra uppoffring? Om hennes mor någonsin älskat Manfred — och huru hade det väl kuovnat vara annorlunda! — månne det då var möjligt för henne att finna sig lycklig vid en Freiendorfs sida? Men hon var lycklig — så gade ju farbrer Martin ock hennes egna bref bekräftade det. Den unga flickan lät hufvudst sjunka ned mot armen — hon återkallade i sitt minnas dessa sköna, herrliga degar, rom Mspfred tillbragte i Bergetbak Med hvilken spänd väntan hade hon ej motsett hans ankorast! Augusta hade till bälften. leende och till hälften allvarligt snförtrott henne; att denna gårg komme frieriet att gilla icke dotitera, ntan moderna; en så trogen uogdomskärlek som Marfreds vore uti vår tid sn poctisk raritet, Det hade alltid blif,