Dagens Nyheter – 19 oktober 1874, sida 1

Återigen hafva hufvudstadens invånare att komplettera de trettons antal inom Andra kammaren. Magistraten har nemligen bestämt den 13 nästk. november till dag för det riksdagsmannaval, som skall ega rum i. följd af hr S. A. Hedins afsägelse. Vi återkomma vid detta tillfälle till de åeigter vi i början på året uttalade, då den plats i Andra kammaren skulle begättas, som genom bäradshöfding Carlens frånfälle blef ledig. Nu liksom då dela vi icke deras uppfattning, som tro att städerna bäst bevaka sina intressen genom att i riksförsamlingen insätta personer, som mot den nuvarande majoriteten iakttaga den deciderade hållning, som för ett par år sedan så varmt förordades afen af Göteborgs nuvarande representanter i Andra kammaren. Egentligen borde man icke behöfvaskilja på ett stadsoch ett landtmannaintresse. Ser man saken i stort, så sammanfalla stadskommunernas och landsbygdernas fördelar. Men, såsom de politiska förhållandena i vårt land faktiskt ställt gig, torde väl den tid ännu vara något aflägsen, då man å ömse sidor kommit till fullt erkännande häraf. Man måste nu taga saken sådan den är, d. v. 8 man bör handla tillmötesgående; derigenom kan man hoppas att småningom den ena gåog uppståndna schismen skall blifva till båda parternas fördel bilagd. De frågor, kring hvilka tvisten mellan landtmannapartiet och intelligensen rör sig, äro, gom bekant, just de, som stå först på det förra portiets program, nemligen frågorna om skattejemkning och reform af embetsverken. Landtmannapartiet kan icke tänkas frångå sina otvetydigt uttalade åsigter i dessa båda frågor. Till dess grundskatternas afskrifning och embetsverkens omorganisation blifvit beslutade och början till dessa reformers genomförande på allvar blifvit gjord, skall landtmannapartiet helt visst stå såsom en man. Hafva, en gång dessa reformer blifvit genomförda — och det lider väl icke något tvifvel derom ett så förr eller senare sker — så är det vår öfvertygelse att det ingalunda ödlir intelligensen som får anledning att beklaga rig öfver sina motståndare. Om man nu medgifver att skattejemkningen och embetsverkens reorganisation — hvilka båda saker äro den allmänna opiaoionens önskningsmål — måste genomföras, så må det frågas: vore det icke skäl att så mycket som möjligt påskynda dessa reformer? Vore det icke både för det allmänna och för den enskilde fördelaktigt, om dessa reformer så snart som ske kunde blifva realiserade? Månne icke ett nytt politiskt lif, fritt från lidelse och fritt från egoism, skulle. framgå ur den försoning, som sålunda åstadkommits?