Dagens Nyheter – 19 oktober 1874, sida 1

NAV vit svårt för Hermance att utgrunda, hvad som hos hennes sköna, tngdomligs mor var skämt eller allvar, hvar behagsjukan apphörde och känslan började. Redan Wily denhausens yttre menniska hade gjort på henne ett så djupt intryck, att hon, dömande efter sig sjelf, kom till dea öfvertygelsen, att Augusta omöjligen kunde välja någon annan än denne enda. Huru olika var han ej de många andra, som svärmade kring henne! Hos konom funnos förenade godhet och den ädlaste manlighet, hans allvar mildrades af hans älskvärdhet; ur hvarje hans ord ljöd den renaste sanning. Ilon hade n irmat sig honom mera, än det eljest låg i h ones lynne och vana, i början för att maskera moderns koketteri för Freiendorf och Bedan lydande en oemotståndlig bjertats maning. Och han, han syntes finna beheg uti det stilla, bleka barnet; han uppsökte henne, han språkade med henne om allvarsamma saker, likasom hade hennes omdöme för honom haft något värde. Hans ögen hade många gånger ett så varmt, innerligt uttryck, bans mun ett så gladt, hjertligt leende, när hon såg på henne. — Det hade gått alltför långt med benne, innan hon sjelf märkte det — och dock hade hor förut tänkt, att hon en gång skulle komma att älska på detta sätt, med den fullaste öfvertygelse, utan tvekan och från första ögonblicket.