Dagens Nyheter – 19 oktober 1874, sida 1

Re Anne För en i förhållandet invigd skulle det varit ganska lustigt att iakttaga, huru öfverjägmästaren manövrerade under loppet af dagen för att kunna uppfylla pitt till Wildenhanusen gifnoa löfte. Han var så öfvertygad om nödvändigheten af ett på en gång skyndsamt och diplomatiskt tillvägagående, att han redan efter en timme kommit derhän att, Hermance hviskade till professorskan: — Farbror Martin önskar synbarligen, att jag icke skall följa med honom, när han går ut; gör mig den tjensten att följa honom i mitt ställe; jag gissar, att det är fråga om någon present åt mig; laga bara, att det icke blir någonting onyttigt. Den gamle herrn triumferade; det hade kostat honom stor möda att gifva saken ett oskyldigt utgeeende; trots all sin klokhet, hade flickan icke den ringaste aning om rätta orsaken, hvarför han ej ville ha hennes sällskap. Men nu begynte han oroa sig öfver, att han kanske ändå, när allt kom omkring, begått en dumhet. Taru hade han vågat intrigera mot flickans tydligt uttalade vilja? Hon ville ju ej se Wildenbausen, och måhända skalle derför det aftalade inträngandet uppreta henna. Vid tanken på denna möjlighet kände sig gubben mindre väl till mods; han föresatte sig att patrullera på gatan för att ertappa Manfred, när han skulle