Dagens Nyheter – 17 oktober 1874, sida 2

— Det stämmer, mumlade öfverjägmästaren! det skulle således vara han! Det finnes ingen i veriden, åt hvilken jag hellre skulle vilja gifva henne; men hvad är det väl, som kan skilja dem åt? — Berätta, kommenderade han, först måste jag erfara, hvad som förefallit er emellan, derpå skall jag öppet säga er min tanke, lita på det. Manfred förteg icke den ringaste omständighet; han biktade troget och utförligt, huru den motvilja, han i början hyste för Hermance, så småningom förvandlat sig i den ömmaste kärlek, och hur han ett ögonblick trott att hennes björta tillhörde honom. Dock inom några få timmar hade hennes väsen på ett underligt sätt förändrat sig; hon hade bemött honom kallt och främmande samt tydligt låtit honom känna, att hon icke delade hans böjelse. Det hade ej återstått honom annat än att aflägsna sig. — Det är nog sannt på sätt och vis; men det skulle ha varit bättre för er, om ni förr kommit till mig och talat uppriktigt — d. Vv. 8. jag tror det; ty öfver oreaken till flickans förändrade sinnesstämning anser jog mig ej i stånd (ill att fälla något bestämdt; omdöme; hon är en sällsam varelse, vek och smidig som en liten kattunge, och dock hård som stål, ifall det gäller att förfäkta hvad hon är öfvertygad om vara rätt... Visa mig nu den välyiljan att låta mig under en ijerdedels timme ostörd tänka efter, huru Far