Dagens Nyheter – 17 oktober 1874, sida 1

allt förhåller gig; jag måste samla alla mina tankar och iakttagelser, men tag tror nästan att jag är på rätta spåret. Ja, ja, det var otvifvelaktigt, Hermance älskade Wildenhåusen, detta var den hemlighet, som professörkao med sin qvinliga skarpsynthet upptäckt. Den unga flickan hade ingen sjukdom i bröstet; det var hennes björta, som, blifvit såradt. Men — om hon delade hans böjelse, hvarför stötte hon honom tillbaka? Så konstigt! häri låg det dunkla i saken. Öfverjägmästaren borrade sin käpp allt djupsre ned i sanden, det var intet lätt arbete att tänka eftert; han blef mörkröd i ansigtet af ansträngning. Han gick ännu lätvgre tillbaka i sina minnen — månne icke någon tillhviskat Mickan ett eller annat ofördelaktigt omdöme om baronen? Nej, hon lät ej bestämma sig af andra, och dessutom hade hon ju sjelf gifvit honom det vackraste vitsord. Hade hon icke till och med antydt, att det var hennes önskan att ge honom gift: med modern! — Gud i himlen! Den gamle gjorde en häftig rörelse — så var det: hon ansåg sig för sin egen moders rival! -Derför hads hen frågat så oroligt efter, om Augusta var lycklig, hon trodde sig vara den oskyldiga orsaken till att Wildemhausen ej gjort allvar af saken. För att pålägga sig ett straff, hade hon bekämpat sitt bjorta och våldsamt undertryckt sina