Re speklören, som förstod något litet tyska, teml!igen lugnt åhört; man hade bedt hos nom gå till gödemagarinet, för att eftetse om kappsräcken möjligen var der. Så skedde; och den gamle upptäckte svart det sökta föremålet, gom redan en längre tid befunnit sig derstädes, utan att det fallit någon i att dorom underrätta egaren. — Var så god och tag den; sade tjenstemannen. i Öfverjägmästaren uppspärrade sina ögon; man 2ffordrade honom ingen legitimation, blott på bang egen uppgift utlomnades kappsäcken åt honom! Under sådant förhållande kande det kallas för en riktig tur, att in: gen annan förekommit honom, För att lugua sitt samvete, framvisade hen sitt qvitto och sitt pass. — Va bene, va bene! svarade den sndre, utan att bevärdiga papperen med en enda blick, men tilläggande det ald:ig felande å rivederla! Skakande på hufvudet öfver detta beqväma sätt att sköta en tjenst, aflägsnade sig den gamle, sedan han skickat Guiseppe förs ut med sin till sist återeröfrade egendom. Han sjelf ämnade straxt följa efter, emedan fruatiraren väntade på honom med kaffet. Ett tåg skulle afgå, vagn efter vagn rullade fram till stationen och väntsalarne fylldes ofterhand. Plötsligt hörde han bredvid sig en röst, några ord ropades till honom, som