Dagens Nyheter – 16 oktober 1874, sida 1

han ej kunde förstå i larmet, två armar fattade honom om lifvet, och ban kände Big häftigt tryckt till en obekants bröst. Denna ömma helsning var alldeles icke i bans smak, aningar om ficktjofvar, hvilka begagna sig af dylika omfamsingar i och för ovärdiga knep, uppstego hos honom; hans guldkedja och plånbok voro intet rof att förakts. — Vill ni släppa mig, herre? utropade han vredgad, i det han medelst on rask rörelse förvissade sig om att hans klocka ännu var på sin plats. — Känner ni ej igen mig, herr öfverjägmästare? frågade rösten, och en hand sträcktes emot honom. — O, du min himmel, baron Wildenhausen, hvar kommer ni ifrån? genmälde han nu, i det han hjertligt skakade den andres hand. Det gläder mig utomordentligt att se er här; jag förstår ej ett ord af detta fördömda qvinliga språk och känner mig alldeles bortkommen. Vet ni då, att min flieka, min lilla hexa, är här? Jag tager er genest med till henne. : — Jag ämnade just nu fara, min biljett är köpt och mina saker expedierade... — Det gör mig rigtigt ondt; då vill jag åtminstone ledsaga er till waggonen. — Noj, nej, afbröt bonom Manfred hastigt, jag har tänkt nogare efter, och jag reser icke, jag kan fara med aftontåget. Förundra er ej, om ni tycker att jag ser iitet