Dagens Nyheter – 15 oktober 1874, sida 2

Sve att kopiera. det; hon trodde rig blott. icke ega tillräcklig skicklighet för att kunna lösa en sådan uppgift. För någon tid, zedan började hon likväl på dermed; hon gladde sig som ett barn åt arbetet, och de besökandes nyfikna blickar besvärade henne icke mera så som i början. Jag följde naturligtvis med henne; hom bar en enkel, svart, klädning, för att icke genom någonting i sitt yttre tilldraga sig uppmärksamhet. Af samma orsak hade vi låtit ställa upp stafflit länget bort i galleriet. Vi blefvo också temligen ohemärkta, ehuru några herrar då och dä gingo förbi och högljudt tillkännagåfvo sin beundran för den vackra, blonda tyskan. — ÖOförskämdt folk! brummade öfverjägmästaren. — Hon rodnade visserligen då ända upp till hårfästet, men lät emellertid ej störa sig i sitt arbete; hon var alltför ifrig der-. till. Och Ducan underlät ej att komma för att kritisera till och med sjelfva grundmålningen. — Ducan? Hvem — hvad är det? — Hertigen af Montenero, en ung, vacker man af förnäm familj, som förlidet år lärde känna Hermance på en tillställning hos vår minister och Kvilken, som det tyckes, för henne fattat en mycket varm, böjelse. Vi råka honom öfverallt på vår väg, hans hyllning håller gig likväl inom så blygBmma gräosor, att den svårligen kan till