Dagens Nyheter – 15 oktober 1874, sida 2

Arnim. Denna brandenburgska familj har under århundraden förstått att flyta ofvanpå samhället, derigenom att dess medlemmar städse uppträdt såsom tronens och altarets nitiske kämpar, dock alltid i mörkrets och förtryckets, men icke i upplysningens och civilisationens tjenst. Mot dessa hafva de förr eller senare uppträdt såsom förrädare eller blifvit beträdda med andra skälmstycken, såsom f. d. preussiska sändebudet von Arnim, hvilken för närvarande står inför domstol, tilltalad för att under sin tjenst hafva försnillat och undandolt en hel. mängd diplomatiska och officiella handlingar. Här är icke meningen att berätta denna familjs äfventyr, utan endast i korthet beröra en af dess ätteläggar, som stått i närmare beröring med Sveriges historia. Hans Jörgen von Arnim var född i Bojzenburg 1581. Han var protestant liksom hans familj, men tycktes af naturen vara ämnad till munk. Så dömde åtminstone den store menniskokännaren, kardinal Richelieu, då han yttrade om honom, att romerska kyrkan hade i honom förlorat en högst fullkomlig. jesuit. Förhållandena gjorde honom i stället till soldat. Han gick i krigstjenst, men redan innan han på detta fält skördat några lagrar, visade han sin ombytlighet. Först bar han vapen under svensk fana ; men Gustaf II Adolfs stränga krigstukt och det hårda lägerlifvet i Lifland voro troligen icke i hans smak, ty han öfvergick snart till polackarne. Äfven dessa voro honom i längden icke till nöjes, och 1627 gick han i österrikisk tjenst och utnämdes till öfverste af Wallenstein, som: snart fattade stort förtroende för honom, ty Arnim var en af dem, som gerna gynnas af despotiska själar, sådana som Wallenstein. Han var utomordentligt smidig, användbar till alla tjenster och derjemte slug och verksam. Han befordrades inom kort till fältmarskalk; och i denna värdighet skickades han af Wallenstein med en hjelphär till polska Preussen för att hindra Gustaf Adolfs segertåg. Dertill var han dock för klen, och ännu mera återhölls han af polackarnes misstroende, hvilket blef ännu mera befogadt, då han befanns föra understucket spel med kurfursten af Brandenburg mot både Polen och Sverige. Han återkailades och ersattes med grefve Filip Mansfeld, för hvilken intet. aanat stod att göra än återföra de decimerade trupperna till Böhmen. Nu gick Arnim i sachsisk tjenst och blef öfverstefältherre hos kurfursten Johan Georg I. Detär bevisadt, att ham äfven under denne furste, som kort derpå råkade i strid med kejsaren, fortfarande handlade etter hemlig öfverenskommelse med Wallenstein, som alltid för sina ändamål begagnade Arnim, hvilken han förut fframdragit ur hopen. Efter Gustaf Adolfs död visade han öppet sin fiendtlighet mot Sverige. Det var Arnim, som förmådde kurfursten af Sachsen att 1635 i Prag ingå förbund med kejsären. Sedan blef han på sin egendom tagen till fånga af svenskarne och skickad till-Stockholm; der han hölls i fängsligt förvar på slottet. . En samtida, som då såg honom, berättar: Ofta såg jag honom vid ett fönster i slottet, der han satt tankfull, med hufvudet lutadt mot handen; likt en man, som djupt grubblar på något. Han gaf ock snart nytt bevis på sin talang för listiga streck, . Han låtsade vara mycket sjuk och anmälde hos rådet att han hade ett förmånligt tillfälle att sälja en af sina egendomar, hvarför han begärde ett pass för en tjenare, som i detta ärende skulle resa till Tyskland. Regeringen böviljade denna begäran; som syntes helt oskyldig. För underhandlarens afresa valdes en dag, då. hofvet föranrstaltat en större festlighet. Äfven hans betjening gjorde ett kalas och trakterade rikligeux de soldater, som hade vakten hos honom. Sedan det blifvit mörkt, smög Arnim sig ut, försedd med: underhandlarens ass, och under det man i Stockholm trodde onom niöra. döden, kom -han lyckligt till kusten och for öfver till Tyskland. Hans betjening fortsatte sjukdomskomedien, så att, då regeringen fick kunskap om bedrägeriet, var det för sent att förfölja flyktingen: Det bekymrade likväl rikskanslerönAxel Oxenstjerna, att denna intrig lyckats så väl. Arnim dog i Dresden 1641. Han var en af trettioåriga krigets mest. genomdrifna skälmar och visade sig som en sådan mästare i ränker af alla:slag, att han ansågs förett mönster i dessa tider, då konsten att ljuga var systematiskt utbildad. Men haniakttog derjemte en sträng yttre anständighet, låtsade vara gudfruktig, och hysa. mycket nit för Guds och den protestantiska lärans sak, hvarför katolikerna äfven kallade honom den lutherska kapucinern: