Dagens Nyheter – 15 oktober 1874, sida 1

VU ännu tystare, då andra skulle högt beklagat sig; man måste se på henne, hvad som fattades; och den blyga lilla varelsen, visade ofta ett verkligt bjoltemod i afseende på att kanna tåligt lida. Under den ganska långa tid, som jag mu ftillbragt tillsammans med henne, har hon aldrig låtit undfalla sig ett ord, som kunde gifva stöd åt mina gissningar, och likväl skulle jag kunna med ed intyga, att hon gömmer någon sorg i djupet af sin själ. Hon är förändrad; den barnsliga glädtighet, hon fordom utvecklade, då hon var tillsammans med er och mig, är försvunnen. Hon kan väl visa sig glad, men man märker, att det sker med en viss ansträngning. Den gamle slog sig med handen för pannan och sade förtörnad: — Om jag blett hade den mar här, som tilskyndat höenne denna smäörta!l det skulle minsann ej aflöpa väl för honom. Jag kan icke. alle begripa, hur det. är. möjligt, att hennes böjelse ej är besvarad, Gud i himmelen! det måtte väl icke vara Freiendorf, hennes styffader, heller? Han var ju den ende, som bon hade tillfälle att lära känna närmare. Jag vrider halsen af honom, om han gjort min lilla hexa olycklig. — Ni misstager er, svarade professorskan med bestämdhet, ban är oskyldig; en man, HERMANCK . 4