Dagens Nyheter – 15 oktober 1874, sida 1

helst undvika ett möte. Uuder vägen talade hon ej ett ord; hon lutade sig tillbaka i vagnshörnet och höll ögonen tillslutna, Jag förskräcktes öfver hennes blekhet, jag angatte henne med frågor, men hon vidbief, att det icke var något annat än ett anfell af stark migrän. Följande morgon förklarade hon, att hon icke mera ville besöka galleriet; hon hade funnit, att hon ännu ej var nog långt hunnen i konsten för att kunna åstadkomma en fullgod kopia; hon lät derför också hemta sitt staffli och höll sig från den dagen nästan beständigt hemma. Vår vanliga promenad till Cascinerna uteblef; hon ville knappast sätta sin fot på gatan. I går afton öfvertalade jag henne att fara till San Miniato, stadens herrliga kyrkogård, hvars allvarliga skönhet särdeles behagar henne. — ÖOckeå en onaturlig förkärlek, inföll den gamle, som oupphörligt blef alltmera hjertängelig; vid hennes ålder bör man uppsöka danssalar, och icke kyrkogårdar. — Däcan... -— Återigen Ducan! Vore jag icke öfvertygad om er klokhet, min högtärade fru, skulle jag gräla på er, Hvad har ena sådan der citrongul, inställsam italienare alt göra med min lilla hexa? — Egentligen ingentivg — men man kan icke afvisa honom. Han träffade, tillfälligtvis eller icke, tillsammans med oss, och hans