Dagens Nyheter – 14 oktober 1874, sida 2

förtjusande ut i sin hvita spetsklädning, med det antika smycket, som du till ett minne af den betydelsefalla dagen skänkt henne. Hermance hade satt sig på en låg taburett bredvid -den gamle herrns fötter; hon stödde armarno mot hans knä och blickade oroligt forskande in i hans ögon. — Farbror, tror du eller, rättare magdt, är du, fullkomligt öfvertygad om att hon — är lycklig? — Jag är icke dea gode, allvetande Guden, som pröfvar hjertan och njurar; men så vidt mina gamla jägtrögon kunna so, är hon det. -Tviflar du derpå? Och hvarför ? Den unga flickan alogned ögonen och svarade efter någon tvekan: — Jag fruktade, att det icke var af verklig kärlek, hon räckte Freiendorf sin hand. — Af hvad orsak skulle hon ennars ha gjort det? Ingen har tvungit eller öfvertalat heone till detta steg. Du vet väl, att jag till en början var råsande och ingalunda do!de för henne min mening. Men det hjelpte icke, hon var kär som en klockarkatt i den unge mannen. — På bröllopsdagen, då jag satte på henze kransen af orangeblommor — j.g kulle ej ha velat tillåta någoa annan, att den dagen hjeipa hennes det minsta — var hon så djupt rörd, att den tanken vaknade hos mig, att hon ångrade sitt steg. Jag vågade icke