Dagens Nyheter – 14 oktober 1874, sida 2

ld fråga henne, det var i. alla fall för sent, och jag... jag... Hennes röst qväfdes, och en darrning genomlopp hennes getalt. — Du är en liten toka, svarade öfverjögmästaren; jag vill upprepa för dig, hvad din mor sade mig, då hon vid sin återkomst från brölloppsresan fann det nya huset prydligt ordnadt af dig ända till den minsta vrå. — Det var det sista bevis på kärlek, som jsg för en lång tid kunde gifva henne. Jag måste afresa till Montreux, utan att ha fått se henne. — Helt naturligt, då du genom de hundratusen uppdragen och omsorgerna fått din helsa förderfvad. Nåväl, din mor gade, att hon på sin bröllopsdsg för första gången rigtigt klart ingtg, hvilken skatt hon egde i dig, och hur litet hon bade gjort för att förtjena din uppoffrande käriek, Det var viggerligen blott ett hastigt öfvergående känslontbrott, men redan den omständigheten, att on sådan tanke kunnat uppstå hos henne, har tillvunnit henne en del af mitt hjerta. Ömhet har aldrig legat i hennes natur, ehuru hennes liflighet och älskvärdhet ef ytliga betraktare ofta biifvit hållna derför; atl den värme, som slumrade inom henne, har emellertid Freiendorf förstått stt väcka till lif, Ö!verhofvud taget, är det ett par, gom pasgar särdeles väl för hverandra; båds äro 8. k, medelmåttor, och irgen fordrar mer af