den andre, än hvad denne förmår prestera. Jag skulle aldrig protesterat mot denna förbindelse, om den blifvit bragt till stånd under för dig mindre sårande förhållanden. Men denna omkastning . . . Nåja, dig smärtade det ju icke och det var hufvudsaken. Baron Wildenhausen har, utan att han visste det, förorsakat detta parti. — Herr von Wildenhausen — hur gå? frågade Hermance med en svag darrning i sin röst. Öfverjägmästaren svarade icke straxt; ban märkte med oro den hastiga färgskiftningen, som förrådde hur klen och ömtålig hon ännu var. Smekande det mjuka håret yttrade han slutligen: — Freiendorf fruktade i honom en rival; och svartsjukan gjorde det derför snart fullkomligt klart för honom, hvem hans hjerta egontligen tillhörde. Vet du, lilla hexa, vi misatogo oss den tiden alldeles i vår förmodan rörande förhållsndet mellan din mor och Wildenhausen. Hon har aldrig på allvar intresserat sig för baronen — litet koketteri, ingenting annat! Hennes man brydde henne nyligen för den gamle beundraren, och då svarade hon leende, att han hade den mindre behagliga ovanan att vilja ställa deon han älskade som en gudinna på en piedestal; och för att icko förlora jemnvigton, hade hon iör sin del noga aktat sig för att bestiga den. Det var biott minnet af deras