och kan beses på Jakobs vaktkontor. STEREO Kristofer Jansons föredrag om Island och isländska förhållanden var i går besökt af nära nog ett hundratal åhörare. Föreläsaren började med attbeskrifva de intryck, han erfor vid sin ankomst till Island, Rejkiaviks utseende och de isländska qvinnornas drägt. På tal om fortskaffningsmedlen på Island, som uteslutande bestå hästryggen (till och med då det är frågaom timmerstockar), omnämde tal. det komiska intryck en isländsk ryttare gör genom sitt eviga dinglande med benen kring hästländen. Man hade upplyst tal. em, att orsaken härtill varden, att om vintern måste ryttar ren hålla fötterna varma, — Island hade i det stora hela lemnat tal. ett sorgligt intryck. Dess rikedomskällor voro stora, men de användes ej af det isländska folket, som var ett drömmande folk, helt och hället förgjunket i sina gamla minnen, i hvilka det lät sig vaggas till sömn, som ett barn i gin vagga af modren. De stora rikedomskällor, som finnas i dess fjordar och elfvar, gjorde främlingen sig till godo. De kokande källorna ropade: kom och använd oss! men deras ro var fåfängt. Man påstod, att orsaken till denna overksamhet till en stor del borde tillskrifvas de förhållanden, i hvilka Island stod till Danmark, hvars köpmän förmå allt öfver innebyggarne, bland annat, i anseende till den ringa konkurrensen och bristen på inhemskt kapital. Och isländarne äro för rädda af sig för att våga sammanslå de många små krafterna till något större företag. Talaren öfvergick sedan till en beskrifning öfver resorna på Island, som alltid ske på hästryggen. Nattqvarter tages i kyrkorna; ty prestgårdarne äro för små att herbergera de resande, och se kyrkorna vid dessa tillfällen ut som riktiga hållstugor. Der stekes, kokas, ätes och drickes. Men det är ej underligt. Vördnaden för Guds tempel är ringa på Island. Det andliga lifvet är dödt. Presterna, som tal. ofta funnit utgöra en måttstock på folkets bildningsgrad, hålla torra, kalla, döda predikningar. På Tingvalla hed hade talaren till och med sett en prest, som tagit sig ett ordentligt rus. Men om man också ej funde sätta presternas andliga lif högt, måste dock me gifvas, att de voro gästvänliga, artiga, fosterlåndsälskande. Deras lefnadsvilkor voro små. De boställen, de bebodde, voro föga bättre än bondgårdarne på Island. Genom en fuktig, mörk och trång passage kom man in i hvardagsrummet. Der träffade man prosten, ofta nog en person, som tillbragt sina studentår i det glada Köpenhamn, som der t. o. m. vunnit rykte som vetenskapsman eller skald, men som trots allt detta valt det kalla Island till sitt hem. Man kunde i deras rum finna den rikaste bokhylla med tyska, engelska, franska, spanska, italienska, latinska och grekiska författare, men från väggarne rann fukten, och presten gick klädd som en bonde. Mången gång hade han — i likhet med de öfriga isländska embetsmännen — ej mer än ett fotglas, ur hvilket han kunde bjuda den resande på en sup eller ett glas vin. Något som särdeles fästat föreläsarens uppmärksamhet var att på Island voro embetsmän och prester de rödaste bland de röde. För öfrigt kunde de till det yttre ej skiljas från bönderna. Den allmänna helsningen på Island är en sgmällande kyss; härifrån äro ej ens de unga damerna undantagna. Tal. öfvergick härefter till beskrifning af böndernas gårdar. : De äro temligen lika presternas, endast något sämre. Väggarne äro alltid fuktiga, rummen mörka, sofkammaren fylld af sängar för. husets alla hjon. Kakelugnar finnas ej. Om vintern sitta invånarne för det mesta i sängen och arbeta, medan en af familjen föreläser de gamla sagorna. Köket är förfärligt. Röken släppes der ut genom tre eller Por hål, stuckna i torftaket med en stör. Tal. förvånade sig öfver att ej alla husmödrar på Island voro surögda. Maten bestod af bröd, stekt i grytor, torrfisk med surt smör (lär kunna hålla sig i hundra år), lax, förträffligt fårkött och sJjöpe med grädde och socker. Islands natur är enformig och hjertat krymper samman vid dess åskådande; men dess förunderliga karaktär gör det dock intressant att resa på Island. Äfven öfver källorna lemnade tal. en beskrifoing, men som den var alldeles densamma vi förut meddelat i våra referat öfver Islands tusenårsfest, förbigå vi den här. Tinogvallaheden gaf talaren ämne till en poetis beskrifning, som vi här ej våga något försök att återgifva. Ett mindre behaj ligt afbrott i denna beskrifning gjorde tal då han beskref huruledes hvarje besökande vid Tingvalla kände hans namn, huru han der föterades och snart na tvingades att uppträda med ett nytt skaldestycke. ifter honom följde en tiggare, som också var skald, med ett förträffligt poem. Detta gjorde på tal. ett sorgligt intryck; det tycktes honom vara en bild af hvad Islan var mot hvad det fordom varit. — Isländarne behöfva en både andlig och lekamlig väckelse, dess skalder taga sina ämnen ur de muwarande isländska förhållandena och uppriktigt säga Islands folk dess synder. I alla händelser hoppades tal. att Islands folk när det härnäst firar sin tusenårsfest skall vara ett helt annat än det nuvarande.