mannen lyftade ännu en gång på hatten och vinkade derefter åt ett elegant, möd råcehästar förspändt ekipage, som äfvenledes väntade utanför porten. Gud Vare tack och Jöf! han hörde icke till hennes Härmare bekäntå; eljest skulle Kon ha erbjudit honom en plats i sin veågn, : Med afundsåmma blickar såg Manfred efter den väckre unge mannen, som bodvämt lutade gig tillbaka mot vagnedynörna — Han vär ung, den lycklige, ung! Han anade icke, hvilket omätligt företräde hans tjugufem år gåfvo honom framför den, som numera endast hade att skryta med intolligens, karakter och duglighet. Tätt invid baronens fötter stod på en grafsten en porslingurna, å hvilken var skrifvet ned gyllene bokstöfver: Marietta. En buske med hvita rosor växte i örbön: Det låg någonting förande uti dettå enda ord: Marietta! Morta a Vetå di XII ännit stod det på stenen derunder. Hvärför häde hön måst dö så tidigt, den lilla glada Marietta? Hur grymt var det ej af näturen ått Brytå knöppen, under det att dön skonade vissnade blommor, hvilka långsamt förlorade blad efter bläd? Hur mådga tårar måste 6 ha flutit för denstackars lilla! — Men hvem skulle väl sörja honom? Endast de varda begråtna, som varit mycket älskade. Hen gick fram till bålustraden för att öfverskåda det undersköra panoramat. En näsduk låg på marken; han tog