Dagens Nyheter – 13 oktober 1874, sida 1

— 169 — Manfred — huru skulle han väl våga företaga sig att träda inom skrarkorna med denne ungdomlige Adonis, han som endast under de sista dagarne åldrats så betydligt! Han suckade djupt. Hade den unga flickan märkt detta uttryck af hans smärta? Hade hon rönt ett magnetiskt inflytande af den på henne oaflåtligt fästade blicken? Hon böjde sig framåt och såg sig forskande omkring. Den lätta, med blått band prydda halmhstten var tillbakaskjuten, och det. täckaste lilla ansigte visade sig derunder fritt och ohöljdt. Manfred helsade nästan mekaniskt — kände hon igen honom; eller ansåg hon denna helsning blott såsom en hennes fägring egnad artighet af en främling? Ilon böjde något litet på bufvudet, och kring munnen förmärktes ett svagt, sorgset leenie. Inom ett par minuter skulle han ha uppnått henne — han skyndade hastigt framåt; men en uppsyningsman stöllde sig i vägen för honom, tillkännagaf, att det icke var allmänheten tillåtet att begagna den ännu ej färdiga trappan samt visade honom höfligt på en sidoväg, som ledde lika fort till målet. Ett uppehåll hade derigenom uppstått, Wildenhausen hade icke straxt förstått den på italienska opråket gifoa förklaringen; så mycket suabbare styrde han derför sin kosa åt det angifna hållet. Der låg nu HERMANCE, ve