Dagens Nyheter – 13 oktober 1874, sida 1

so OSSE — Du var hos mamma! Hur ser hon ut? Hura mår min lille bror? — Sakta, sakta lilla hexa, du skall få höra ailt. — Han framtog en fotografi ur sin plånbok. — Här är någonting för dig; min svägerska gaf mig det i sista minuten; ett större porträtt skall du få, så snart det blir färdigt. Hon reste sig hastigt upp och skyndade fram till lampan. — Den lille! utropade hon med en strålande blick. Min snälla mamma, alltid tänker hon på att göra mig glädje! — Ah! hviskade gubben i professorskans öra, jag tror att det är ganska sällan, hon får sådana infall. En tacksammare själ än detta barn finnes ej på hela jorden. Hermance kysste porträttet. — Hur göt han är, min lille bror, och hvilket förståndigt ansigte han redan bar; det är mammaz stora zvarts ögon; han kommer säkert att bli lik honne. Och hvilka små knubbiga armar och ben han har! — Det är ett underbarn, sade farbrodern torrt; hang föräldrar äro i det afseendet fullkomligt ense. Min svägerska försäkrar, att då hon far ut med honom, stannar folket på gatorna, emedon man icke vet, hvad man skall beundra mest: ekipaget, den sköna amman eller barnet. Hon har blifvit, en mycket öm mor, emodan den lilla bengeln redan dugtigt tyranniserar henne; han vill