Dagens Nyheter – 13 oktober 1874, sida 1

ST Ab nn i det han ömt smekte och kysste hennes lilla blonda hutvud. Hans grå mustacher darrade, då han med en nästan barsk röst utbrast: — Jag kan icke lefva längre utan dig, lilla hexa; derför kommer jag sjelf för att bemta dig. I nära två års tid har jag måst sakna dig; och om det icke varit för din hbelsas skull, hade jag ej låtit dig dröja här så länge... Men hved är det då, du gråter åt? tillade han oroligt, när han hörda henne sakta snyfta. — Jag gråter blott, för det jag känner mig så lycklig öfver att ha dig åter hos mig, farbror Martin; jag har saknat dig så mycket och känt längtan efter våra berg derhemma. — Då men är lycklig, behöfver man icke gråta, svarade öfverjägmästaren, som tycktes icke vara rigtigt öfvertygad. Emellertid torkade han sig med flata handen i ögonen. Hvar är professorskan, den hederliga qvinnan, som vårdat och skyddat dig så troget? — Hon är deruppe; vi ha väntat på dig med maten, farbror, och lagat till alla dina favoriträtter. Fru Lorenz har sjelf rtått i köket och öfvervakat tillredningen. — Det är paturligtvis ett infall af dig, lille hexa och ett ganska godt ändå. Jag har ej fått någon ordentlig mat, sedan jag reste hemifrån. Skola vi stiga upp? Detta