Dagens Nyheter – 12 oktober 1874, sida 2

Nir Manfred efter en görmnlös natt betraktade sitt anlete i spegeln, förskräcktor han öfver de härjningar, som några få dagar deri anställt. Pannan Byntes honom förmörkad af djupa fåror, dragen förfallna och åldrade, ögonen matta och ögonlocken röda. Ea ynglings passion voro hans krafter ej mera vuxna; hans vid en jemn stämning vanda pjäl led i höd grad af dessa upprörande strider. — Ungt vin i murkna fat, mumlade han för sig sjelf, vårstormar på hösten, ungt hjerta och grått hufvud — jag är en vandrande arackronism, en lefvande antithes. Anda fram mot middgen bibehöll han nog välde öfver sig för att kunna stanna på kotellet, skrifva bref och glädja sig åt den underbara utsigten öfver Arno; derefter gick han till caf6 Doney, der han ville läsa tidningarna. Plötsligt sprang han upp, fattade sin hatt och kastande sig i den första förbiferande droska, 2kte han till galleriet, der:Hermance i deg möjligtvis kuade vara, då hon i går icke kommit dit. Det behöfver knappast nämnas, att ban ånyo fann Bin förhoppning gäckai. Han föraktade sig sjof för denna inkonzeqvens; han ville ej längre som en parr löpa kring staden i alla rigtningar, han var ju en man och måste väl ändå lägga band på giva känslor. Under eftermiddagen vandrads han till fots till San Miniato, den på höjden tronande