Dagens Nyheter – 12 oktober 1874, sida 1

knuffade personer, soi beskedligt gingo gin väg framåt, han frammumlade ursäkter — ban reste sig på tåspetsarne, för att kunna se öfver andras hufvuden, och betedde sig med ett ord mycket besynnerligt — men Hermance kunde han icke upptäcka. Rummen. blefvo småningom tomma, blott här och der qvarstodo en och annan konstenthusiast, som icke kunde skilja sig från sina favorittaflor och derför stannade ända till det ögonblick, då de af vaktmästarne skulle höfligt erinras om att aflägsna sig. Manfred hade varit öfverallt, han hade genomietat hvartenda rum — förgäfves! Hon var försvunnen. Försvunnen, och han visste icke hvart! Det återstod honom intet annat än att göra en af vaktmästarne till sin förtrogne och att, medelst hederliga drickspengar, söka förmå honom alt meddela, hvad han visste avgående den uäga dam, som i vestra korridoren kopierade ett lendsksp af Claude Lorraine. Mannen svarade med ett äkta italienskt leende, att damen, una bellissima signorina bionda, bade först i går låtit uppställa sitt stalfli, han hade hennes färger m. m. i förvar — härvid visade han på ett skrin af poleradt ebenhoz, å hvars lock bokstäfverna H. K. voro inlagda i elfenben — dock voro honom tyvärr cgarinnans namn och adress ännu obekanta. Signorinaa hade sannolikt, då hon aflägsnade HEBMANCE. j 21