Dagens Nyheter – 12 oktober 1874, sida 1

-6 1v0 djerfva torn, som sköt likt en pelare upp i luften, det hela omslutet af den imposanta bergskedjan, från hvars höjder det gamla Fiesole melankoliskt blickade ned på sin grymma besegrarinna, det afundsjuka Florens. Lemnande stora vägen, vek Manfred in på 6 bränt, men pittoresk gångstig. Solens strålar belyste kyrkan San Miniatos facad, det sig deromkring sträckande af hvit marmor betäckta dödafältet — Florens förnämsta kyrkogård — glänste såsom nyfallen snö; korsen och vårdarne, som höjde sig öfver stenskifvorna på marken, tycktes blott vara der till en prydnad. Vid foten af den under byggnad varande terrasstrappan, ämnad utt förkorta vägen, stannade han för att hemta andan. Rakt öfver honom stodo tvenne fruntimmer, lutande sig mot den balustrad, geom omgaf kyrkogården. Den ena stödde sig lätt med handen, hexnes blonda hår skimrado såsom spunnet guld, hennes fina profil var vänd mot en ung men med outsägligt sköna drag — en äkta italiensk typ — som stod framför henne med. en vördnadsfull, förbindlig hållning. Manfred var nära att genom ett högt rop gifva luft åt sin glädje; ändtligen hade han fonnit henne! Men hvad hade väl denne herre för angelägna saker att siga henne? Hans blickar, hans loende uttryckte omisskänneligt den ömmaste beuzdran och byllning. En passionerad svartsjuka bemäktigade sig