Dagens Nyheter – 12 oktober 1874, sida 1

Då klockan slog tre, måste han uppgifva hoppet; det var förgäfves han nu åter Öfvörallt sökt henne. Tiden till dess promenaden börjades använde han till att ströfva igenom gatorna, gå in i alla kyrkor, som stodo öppna, och blicka upp till alla fönster och balkonger — slumpen kunde ju foga det så att han råkade henne — men slumpen var vid dåligt lynne och befrämjade ej hans önskningar. I Cascinerna upprepades samma scen, som aftonen förut. Manfred var blind för denna herrliga parks skönheter; han hade intet öga för den rika vegetationen, som här förenar nordens barn med söderns. Han såg ej, huru den rika, storbladiga murgrönan slingrade sig kring stammarne ända upp till topparne, och huru träden, i stället för att qväfvas genom denna farliga omfamning, sträfvade blott ännu friskare och kraftigare uppåt. Ryttaren med de allvarliga manliga, dragen och den säkra, stolta hållningen färdades äfven i dag med samma ifver upp och ned i allberna; i hvarje vagn der blonda lockar skimrade kastade han en spanande blick, på hvilken genast följde ett uttryck af bitter nedslagenhet. Den ståtlige forestieren betraktades af många med intresse, och de sköna aristokratiska damerna, hvilkas största nöje utgöres af dessa Corso-färder, af hvilka månget ömt förhållande blifvit en följd, sände honom flera betydelsefulla leenden.