Små fotografier från Roslagen af Fr. Fm. I. I fattigstugan. : ; (Forts.) Svart ljödo begrafningsklockans djupa toner öfver nejdep. Sedan de tystnat, började klockaren en vers, som han sjöng i skenande fart. Det var ju blott ett fattighjon, som skulle begrafvas. Kyrkoherden läste bönerna, och äfven dermed gick det raskt undan. Ett storståtligt bröllop väntade ju. De enda, som åhörde begrafningen, voro utom gräfvarne några små kippskodda flickor och en barfota gosse, som klättrat upp på muren och kastade stora, undrande blickar påmenniskorna vid grafven. : Den allvarliga handlingen var slut. Kyrkoherden gick till bröllopsgården, dit brudens fader lofvade att gnart komma efter. Han skulle först se efter, att grafven blefve riktigt igenfylld. Han och Löfetröm hjelpte sjelfva till dermed och det dröjde icke länge, förrän ett varmt och stadigt täcke låg utbredt öfver Jan Olssons tysta bädd. Alla fyra begåfvo sig derefter till klockargården. — Nog är det sannt, att vi få en sup hemma hos mig i afton, sade kyrkvärden till Löfström. Men det duger icke att skämma bort socknen. : Underlåta vi att taga ut vår rättighet en enda gång, så skall man strax begära, att vi skola afstå derifrån för alltid. Kyrkoherden tycker inte om saken och han kunde hitta på att få några flere med sig. — Jag har redan gjort allt i ordning, sade Löfström. I klockarens lilla kammare stodo gmör, ost och bröd uppdukade. En bränvi ska myste vänligt mot de inkommande. Kyrkvärden tog först en smörgås åt sig sjelf och inbjöd derefter Löfström och de båda gräfvarne. Man lät dessa sistnämda göra all heder åt anrättningen, så att inom kort voro både flaska och tallrickar länsade. Drängarne tackade, togo afsked och kunde under hemvägen ej nog prisa socknens värdige kommunalnämdsardförande. — bkrif nu upp i kladden: En riksdaler för graföl efter Sn Olsson, sade kyrkvärden. Det är icke mer än rättvist, att man får något för allt besvär med de förb—e fattighushjonen. Kom nu, så gå vi hem till mig! Men vi följa dem icke. Vi återgå till fattigstugan. Låtom oss språka litet under vägen. Åsboga socken fick alltså bestå fattigvårdsföreståndaren graföl efter ett af hjonen. Revisorerna komma icke att göra något klander å denna utgift; de gjorde det en gång, och då förklarade socknemännen att de icke ville veta af något otidigt gnideri. Jag undrar om socknen skulle varit lika frikostig i fall. den der riksdalern hade blifvit använd att bereda den sjuke någen lindring i hans lågor. Jag tror dock icke att någon dylik asus någonstädes förekommit. Men väl vet jag att gamle Jan Olsson på sin sjuksäng begärde något litet mjölk att stärka siva medtagna krafter. Då svarade ordföranden i fattigvården att han icke tordes bekosta något sådant af fruktan att denna utgift skulle klandras. — Min läsare, jag bryr mig icke om att göra några reflexioner, men kom ihåg att det är rena sanningen jag berättar. Under tiden har allt omkring och i fattigstugan återtagit sitt vanliga utseende. Kurvagnarne ha kört sina färde och fattighjonen äro nu lemnade ensamma. Segel, mor Lena och en gammal gubbe ha gått in i kammaren, hvilken de gemensamt bebo. steg en ung, välklädd bonde ditin. Han hade ett kryte i handen. — God afton, min far, sade han, steg fram och fattade den ännu för oss okände mannen i handen. Hur står det till? — Det lider mot slutet för mig också, svarade den gamle gubben, hvars ansigte bar djupa fåror af sorger och bekymmer. Ja REN TIST ISEN ROR SN TS NOSTRA PRESSA ROST