gamlade hon ihop sina penslar och färger; dn äldre var henne boehjelplig att taga på Big en svart sammetskofta; hon tryckte hatten djupt ned i pannan, och nu nalkados honom de båda damerna. Det var såsom han förmodat; bon ville aflägsna sig. Hans kungl. höghet gjorde min af att vilja säga farväl; Wildenbausen kände redan sitt bjerta betydligt Jätiadt — men en genomgåande otur hade till följd, att en gammal dam med förnämt utseende, och uppvaktad af tvenne hoffroknar, just då råkade komma i deras närhet. Stannande framför herrarne, stälido bon till prinsen, hennes npeveu, en fråga, — Jag skall presentera er för min tant, hviskude denne till Manfred, som nu var nåra att råka i förlviflan, men likväl naturligtvis måste atonna. Hans blickar fögo Hermance tiil mötes; trots den tjocka slöjan kunde hon icke dölja sitt älskliga ansigte. Nu var hon tätt bredvid bonom, han vil:e helga, men hon vände bort bofvadet med flit och tawde ifrigt till gin följeslagerska. Likasom i en dröm hörde hsn prinsen säga: — Baron Wilidenhausen ber om den äran att bli föreställd för min nådiga tant... Hia bogade sig mekaniskt öfver den honom nåligt räckta handen och mumiade några obegripliga ord. Prinzossan hade rjelf brådtom, hoa helsae de förbindligt ech uppmanads honom ett