jätt glömmer; intrycken verkade hos honom länge och mognade på sätt och vis först vid minnet at det, som framkallat dem; så hade ock Hermancog bild blifvit honom nästan ännu dyrbarare, gedan han skiljdes ifrån henneg, än den var då han vistades i hennes närhet. Af de meddelanden, han nyss fått mottaga, fanng blott ett, gom för honom syntes ega någon vigt, nemligen att hon lefde allena i Bergethal. Säkerligen var hon der, som en kärleksrik f6, outtröttlig i sträfvandet att genom kloka råd och verksam handling gagna sin omgifning; under de sednast förgångna två åren måste hon ha förvärfvat Big ännu större incigter, i afreende på hvad som bäst kunde befrämja do lägre sambällsklasernas gzanna nytta. . Dock skulle han gerna velat veta, hvarför bon skiljt sig från modera — hade det då varit så svårt för henne att finna sig i förhållandet till styffadern ? En outsäglig längtan efter henne bemäktigade sig hans själ; om tillfälle erbjudit sig för honom att få sammanträffa med henne, så skulle hans kloka och fasta föregatser på ett beklagligt sätt ha blifvit splittrade. Han såg henne i andanom, buru bon, klädd i den mörkgröna, böljande riddrägten, färdades på den fromme, kvite hästen genom skogen til det lilla jastslottet; under hofvarne prasslade det gulzvade löfret; fjädrärne i haiten och det blonda, rika håret rördes af vinden — det var en ljuf, poetisk