får väl snart följa Jan Olsson efter. Och dermed är väl icke du så missnöjd? tillade han efter en stunds tystnad och log vemodigt. — Så far talar, sade bonden och försökte le, liksom ansåge han detta för ett otillbörligt skämt. Men hans ögon irrade skyggt omkring och han fruktade att möta den gamle mannens blick. Hvilka aro de två? Fader och son. Han hade under sina kraftigare dagar varit statkarl under herrgården. Men . sjukdom och nöd tvingade honom att söka sin tillflykt i fattigstugan. Sonen hade tjenst som dräng på en bondgård. Han lyckades vinna dotterns i huset hjerta och hand, och då hennes fader dog, fick han ärfva hela gården, ty hennes syskon hade alla dött i späd ålder. Då den fattige statkarlssonen sålunda kom till förmögenhet, trodde alla att han skulle taga fadern till sig. Men man bedrog sig. Slutligen utbröt den allmänna oviljan och på kommunalstämma fordradeå att han skulle försörja honom, då han nu egde råd dertill. Per Persson, så hette den unge bonden, försvarade sig dermed, att som han redan från sitt tolfte år nödgats tjena för sitt bröd och aldrig haft något underhåll från hemmet, ännu mindre derifrån erhållit något arf, så kunde han icke anse sig skyldig att draga någon försorg om fadern. Det är sorgligt att vara tvungen erkänna det ett sådant uppfattningssätt ännu är ganska allmänt rådande hos vår i så många andra afseenden hedervärda allmoge. Per Persson fann derför ganska många, som gillade hans beteende. Men herrarne inom socknen voro i detta fall oböjliga; många af bönderna stodo på deras sida, och slutet blef att Per Perssons far skulle få qvarstanna i fattigstugan, men att sonen för hans underhåll årligen skulle erlägga 50 kr. till socknen. Han gick in härpå, ty han fann det billigare än att taga honom hem till sig. : — Hvad är det för ärende som förer dig hit? frågade den stackars gubben sin förmögne son. — Jag är bjuden på bröllopet, svarade Per Persson. Och då ville jag begagna tillfället att höra efter huru far har det. Jag har litet mat med mig. — Du hade varit välkomnare dermed, om du kommit en vecka förut, sade den pröfvade mannen saktmodigt. Då var jag så godt som utan föda. Men i dag har Torrlösa rote lemnat sin fattigdel. . — Det är skamligt att låta far svälta, utbrast bonden och sökte visa sig högeligen förtörnad, när jag likväl betalar dem för underhållet. Femtio riksdaler äro ingen småsak, skall jag säga, och det är icke heller någon så lätt sak att skrapa ihop dem. — I gynuerhet för er, gom har ett så dåligt hemman, inföll den oefterrättlige Segel. — Hvad menar Segel? frågade Per Persson och vände sig till honorb. — Jag menar att det måtte vara trångt på er gård, när ni icke har rum åt er far. Och huru klen måste icke afkastningen vara, när maten icke räcker till åt flera än åt er och hustrun. . En mörk sky drog öfver den obarmhertige sonens ansigte, och han vände sig otåligt bort ifrån den frispråkige båtsmannen. — Ni afslår väl e min förning? frågade han fadren. Det är litet fläsk jag har med mig. Vi ha haft otur med grisarne, två stycken ha dött för oss, men hustru min skaraf ett stycke åt er, innan vi skickade dem till stan. Dessutom har hon lagt in litet sill och bröd. . .— Tacka din hustru från mig, svarade den ålderstigne fadren.och log ånyo vemodigt. Hon är alltför god. Men lemna matknytet åt Gustafva och bed henne förvara det åt mig tills jag behöfver det. Jag har här intet säkert ställe att lägga det på. — Han såg på mor Lena. Denna gef honom en ondskefull blick, men teg. — Jag skall göra som ni säger, sade bonden. Adjö, kära far! Stå bra på er. Jag skall snart titta hit igen. Dermed räckte han honom handen och gick ut i köket, utan att en enda gång ha vågat se fadren öppet i ansigtet. Derute lemnade han matknytet åt Gustafva, bad henne noga gömma det och drog en suck af lättnad, då han ändtligen hade fattigstugan bakom sig. Köket innehades af fyra personer, hvilkas bäddar stodo längs väggarne. Nära dörren stod Jan Olssons lediga soffa. Midtemot spiseln var ett gammalt skåp, till hvilket Gustafva hade nyckeln och der hon förvarade sina egna tillhörigheter samt hvad som anförtroddes åt hennes vård. De nakna väggarne pryddes här och der af träsnitt, klippta ur Fäderneslandet, och karamellsdeviser. Ett väggur fanns äfven, men det hade för många år sedan upphört att gå. Det långa träbordet befolkades af några omaka kaffekoppar, några haltande pannor och två melankoliska sillhufvuden på ett stenfat. Några tvinande krukväxter. stodo i fönstret. De tillhörde jungfru Greta, som dessutom egde en byrå, hvarå en liten spegel och några porslinsbilder tronade. Jungfru Greta var den lyckligaste i hela fattigstugan, ty hon var icke riktigt klok och lefde med sina tankar i en helt annan verld. Hon inbillade sig att kejsaren af Ryssland skänkt henne Stockholms slott och väntade tröstefullt den dag, då hon i ära och herrlighet skulle taga sin egendom ibesittning. Hon hade en gång varit på väg till stan för att göra anspråk på sin tillhörighet, men olyckligtvis, innan hon ännu hunnit ur socknen, råkat ut för den barske kyrkvärden, som återfört henne till fattigstugan. — Jag undrar hvilken skall få den lediga