och höll hennes lilla hand i sin. Han befann sig nu på endast femtio stegs afstånd ifrån henne, då han plötsligt kändo Big fattad i armen af någon. — Herr von Wildenhausen, jeg är angenämt öfverraskad! Han vände sig om med en förbannelse på tungan; det var en prina af kungliga huset, för hvilken han blifvit presenterad derhemma i reaidensstaden, en älskvärd, intelligent ung men, hvilken han mycket behagat, och som å sin sida behagat honom. — Ilvarthän? Och hvarför så brådtom? fortfor, prinzen gladt, i det ban bjertligt räckte handen åt den ölmjukt sig bugande mannen. Landsmän böra icke gå förbi hvarandra i utlandet. Han tillade änvu mycket, rom för Wildenhausen var smickrande, utan att ana, att denne stod såsom på nålar. Lyckligtvis kunde Manfred bålla ögonen på Hermance, medan han falade med prinsen; äfven om hon ville söka undkomma honom, måste hon i ala fall passora dot ställe, der han stod; dessförinnan boppades ban ha återfått sin frihet, och hen skulle då epringa efter henne och med all säkerhet hinna upp henne, innan hon uppråt stora ingången. Hvad han svarat prinsen, var redan mycket oklart för honom; han tänrkte blott på den unga flickan i ändan af korridoren. Hon hviskade til sin följeslagsrinna, derpå