Dagens Nyheter – 10 oktober 1874, sida 1

vid henne och uppfästade med en nål en af de i guld skimrande flätorna, hvilken troligtvis genom sin ezen tyngd lösgjort sig; den unga flickan vände sig då till sin följeslagariona och tackade henne med en nick — Wildenbausen var nära att uppgifva ett anskri; det var verkligen Hermance han såg! Han måste högt ha uttalat hennes namn, ty de kriogstående blickade på honom med förvåning, då han, häftigt banande sig väg genom trängseln, skyndade framåt, Ja, det var hon! Nu tviflade han icke mera; hon hade upplyftat hufvudet, och hennes ögon öfverskådade forskande den rörliga mängden. Hans höga gestalt, som reste sig öfver de andra, måste ha ådragit sig hennes uppmärksamhet, hon blickade ditåt — o, huru välgignade han ej sin långsynthet, som han hade att tacka för att ingenting undgick honom! — uttrycket i hennes ögon blef stelt, som hade hon varseblifvit något högst oväntadt; en varm rodnad öfverfor hennes ansigte, hon vände sig hastigt om och gömde sig bakom den skyddande duken. Dock lät Manfred ej afskräcka sig deraf, att hon synbarligen ej villa känna igen bonom, Slumpen, ödet förde henne på det underbaraste sätt i hans väg, det var en fiogervisning af himmelen, som han måste följa! Hon skulle räga hovom, han skulle fråga henne — men det kunde icke sko, förr än han stod vid hennes sida